labrador wachtel & borderterrier
Menu 

God morgon.

Hade en jättefin dag nästan hela dagen igår. Tackjakt på fasan och en fin vinterdag med någon minusgrad och snö. Fullfjädrade tuppar som lyfte mot himlen och tumlade runt i snön efter ett bra skott. Inte alla skott kanske men dom fllesta. Hundarna fick jobba och Nisse hade några stötar som värmde. Tyvärr gick det inte att skjuta på den hare och dom kaniner han stötte av säkerhetsskäl. Dagen slutade traumatiskt. I sista drevet skulle jag gå genom en ekedunge och stöta fåglar till det andra laget. I kanten finns en liten klippt och tuktad granremiss. Den är planterad som  en viltvårdsåtgärd ochi ytterkanten finns ett lågt staket bestående av stolpar och ett kycklingnät. Enya hade suttit i bilen hela dagen och nu skulle hon få busjaga lite. Hon for in i granremissen och ut igen. Över staketet och tillbaka osv. Plötsligt blir hon hängande med bakkärran över staketet och hon skriker hjärtskärande. Jag trodde bara att hon fastnat med tassen, något som inte är ovanligt och sprang för att lossa henne. Då kommer hon plötsligt loss och springer mot mig. En tjock blodstråle sprutar ut på sidan och fägar snön röd. Jag lyckas få tag i henne och brottar ner henne samtidigt som jag skriker på mina vänner som befann sig i dungen. Blodet sprutade från ljumsken och jag försökte få stopp på det med handen men där var bara ett jättehål och det pumpade ut mellan fingrarna. Jag tänkte att nu dör hon för mig för detta klarar hon inte i många minuter och jag kände paniken komma. Pressade ihop bakbenen och märkte att flödet avtog och Linus och Masen kom med eltejp och Emil hjälpte mig att hålla i. Tejpade ihop båda bakbenen tätt och in med henne i bilen i Mirjams knä. Förlåt polisen om jag vid några tillfälle överträdde hastighetebegränsningen. Våra veterinär i Näsum är guld värda. Tog emot oss i dörren och sövde henne på en minut. En timme senare kommer Lena ut och säger att Enya klarar sig. Fick sy ihop den stora lårartären som var avsliten och det hade gått bra. Först då slappnade man av och kände illamåendet komma. Tror jag blev mer eller mindre chockad. Nu ligger Enya i köket. Ont som tusan har hon. Hålet år femton cm brett och djupt. Kompisarna var på platsen och kollade. Enya har haft sån otir att hon landat på en stolpe med en märla länst upp. Stolpen trängde in i ljumsken.

Tack Lena Martinsen och medarbetare på vetmottagningen i Näsum Tack också mina vänner som rådigt och snabbt hjälpte mig med hunden.
Mirjam tog lite bilder på förmiddagen. Den lilla vita hunden i Jonas famn heter Åke. Jonas har stora förväntningar på Åke som spås en framtid som framgångsrik grishund och rävsprängare. Vi håller tummarna för Åke.

Anders

9 kommentarer till Tackjakt och antiklimax

  • Huff, for ein dramatisk historie!! Hadde noe slikt skjedd med Victor hadde iallfall eg fått panikk. Det var da endelig godt at ho klarte seg!

  • Vilken tur att det gick bra!

  • Krya på dig hälsningar till Enya.
    Marina

  • Fy för satan vilken vidrig upplevelse. Vilken sinnesnärvaro du hade, det var ju den som gjorde att hon finns i köket idag.
    Anita

  • Är glad att det slutade lyckligt. När det händer ens hundar något så blir man så himla rädd. Det är i en sån stund man hinner tänka 1000 grejor om hunden som man annars inte funderat på. Lena och de andra i Näsum är alltid me och ställer upp vid akuta grejor. Dom är helt klart bäst.

  • Er jævnlig inne på siden din å leser. Mye interssant stof her. Men dette var trist lesing, kunne ha endt ille, men heldigvis gikk det bra. Håper hun kommer seg.
    Lykke til i 2010.

  • Fy vad kusligt! Tur att du trots chock kunde agera så snabbt!Vilken trist upplevelse mitt i den härliga jakten du beskriver så underbart. Tur att ni hann iväg till duktig veterinär! Hoppas nu att det inte blir bestående men för stackars Enya, och kanske dig själv!!?
    Kram Gerda

  • Usch, vad otäckt! Sådana saker som man fasar för kan hända. Har varit med om ett rådjur som fastnat och dött på liknande sätt.

    Underbart att det blev ett lyckligt slut !

  • Vid sådana händelser är man väldigt tacksam dels för att man själv är nära hunden och kan komma till undsättning snabbt, och dels att man har vänner som finns i närheten!
    Jag minns när Minus fastnade i brunnen på en andjakt… hade inte jag varit så nära, och hade inte Krille varit där och hjälpt till att komma ner i brunnen och dra upp henne….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *